I våras tipsade en fårägare, Elisabeth Larsson i Söderåkra, om en bok som hon varmt rekommenderade:

Sheep, av Alan Butler, ISBN 978-1-84694-381-2

Boken är skriven på engelska, språket är inte svårt, men det tar ändå lite längre tid för mig att läsa på engelska. Boken är en av de mer intressanta böcker jag någonsin har läst, och önskar att alla skolbarn borde läsa boken i skolan. Boken ger en bra sammanfattning och helhetsbild över Europas historia, utveckling och levnadsvillkor. Som historiebok är det den bästa jag läst.

Den äldsta kända fårrasen är Mouflon fåret, och kommer ursprungligen från Asien.

Mouflon får liknar getter lite, och de har ganska hårda och grova fibrer. Hårda och grova fibrer är bra till att skydda mot hårt väder och vind, som till ytterplagg och tältdukar för nomader. Mouflon får finns kvar bland annat i Iran.

 

Två andra urgamla fårraser är Soay fåret och Jakob fåret.

Soay härstammar också från Asien, och Jakob från östra Medelhavet.

 

Förunderligt nog har Soay fåret funnits på öar utanför Skottland i tusentals år, där de klarar sig på magert bete och tång (sea weed). Soay fåret har en mjuk och fin päls.

 

Jakob fåret tror forskarna är den fårras som har funnits i Egypten, och senare har haft sin färd genom Nordafrika, upp till Spanien och Storbritannien.

Jakob fårets ull är lång, mjuk och lanolinfattig. Jakob fåret ser lite getliknande ut.

Intressant är att både Soay- och Jakob fåren har blivit populära i USA, där de föds upp i stor skala.

Den tredje ursprungliga fårrasen (för norra Europa) är Shetlandsfår. Shetlandsfår påminner om gamla Skandinaviska fårraser, och det är inte så konstigt eftersom det var handel och sjöfart mellan Storbritannien och de skandinaviska länderna.

Det som är speciellt med Shetlandsull, och även till exempel Gutefår och Värmlandsfår, är att de har flera olika slags ull i sin päls.

Först den supermjuka bottenullen, som är minst lika mjuks om merino. På vintern utvecklar fåren mer bottenull. Sedan innehåller ullen täckhår, de är dubbelt så grova, långa och glansiga. Tackhåren värmer inte på samma sätt som bottenullen, men de är otroligt vattenavvisande. Sist kan ullen innehålla märghår. Det är grova hår som är ihåliga. Märghår är bra bland annat när man gör ullsulor och skor. De ger svikt, styrka, och värmen lagras inne i ”hålrummen”. Förr i tiden blandade man inte ihop en klippt fäll som vi gör idag. Utan då hade folk tid, och separerade bottenull från olika sorters täckhår på fåret. Bottenullen blev till plaggen som skulle vara närmast kroppen, och täckhåren till ytterplatt, tältdukar och segel.

 

Boken berättar om  många stora kulturer, Sumerer, Egypten, asiatiska, mycket om den kretianska högkulturen. Författaren menar på att det var tack vare fåren alla dessa kulturer blev framgångsrika och blomstrande. Kläder och mode var då liksom nu den viktigaste handelsvaran. Och det är handel som bygger upp ekonomier. Den vanligaste textilien i norra Asien och Europa har varit ull. Husen var kalla och oisolerade förr, kläderna fick istället värma människor. Forskarna har funnit att bara Knossos på Kreta, ägde 100 000 egna får. Det var ullen som gjorde att Knossos kunde bli stort och rikt! Varför man glömmer bort fåravel och ull när man tittar på historien, är att ”ull blir mull” – textilierna har försvunnit. Kvar blir lite krukor, stenar, glasbitar. Men det är inte stenarna och krukorna som var den stora inkomstkällan.

Boken berättar vidare om Europas utveckling, och ullhantering. Helt plötsligt förstår man varför det har blivit som det har blivit, och hur det gick till. Glasklart.

Bankerna grundades pga ullhandel, lokomotiven, infrastruktur, ångmaskiner mm mm.

 

Merinofår

En till detalj från boken vill jag beskriva, det är en sak som har förbryllat mig länge.

Hur och varför kom merinofåren till Australien? Var kommer merinofår ifrån?

När författaren till Stickmönster på Öland, Maria Leimar, besökte norra Portugal i studiesyfte, fann hon får, vita och bruna som påminde starkt om merinofår till utseende och känsla på ullen. Min misstanke har varit att får från Iberiska halvön har med australienska merinofår att göra. Men det är ju inte spanjorer och portugiser som har koloniserat Australien utan irländare, skottar och engelsmän.

Boken gav svaret.

Under hela medeltiden fram till början av1800-talet hade Spanien och Storbritannien en omfattande handel. England importerade spansk ull i stor skala till sin enorma industriproduktion i landet. England var världens största tillverkare av textilier för export.

Den engelska kungen hade en egen besättning av spanska merinofår, annars dominerades England av sina egna inhemska fårraser.

När Australien koloniserades från slutet av 1700-talet, fick några upptäckare tillstånd att föra med sig merinofår från kungens besättning runt år 1800.

De rena merinofåren av spansk börd, hade svårt att klara sig i det torra, varma klimatat och tillgodogöra sig näringen från det hårda, torra gräset.

Då korsade man in får från Afrika och Indien, afrikanska och bengaliska fetsvansfår.

Den utlösande faktorn var sedan Napoleon Bonaparte. Alltså - det är Napoleons "fel"….

Napoleon upprättade en krigsblockad mot Storbritannien 1807-1814, inga fartyg från det fasta Europa fick bedriva handel med Storbritannien. Och England hade ett enormt behov av råull till sin växande textilindustri.

Då vädrade Australien morgonluft, och de kunde på bara några år avla fram enorma besättningar. Och i ett vips hade hela balansen på fåravel förändrats på ett sätt som gäller än idag.

När ullindustrin tynade ut i Storbritannien övergick Australiens och Nya Zeelands ullexport allt mer och mer till Indien/Pakistan/Afghanistan till tillverkning av bland annat ”äkta mattor”, och nu är Kina deras största exportland.

Men fåraveln på NZ och Australien har halverats de senaste 10 åren, och nu är Kina världens största fårproducent med 140 Miljoner får (år 2006), troligtvis är det mer nu.

Tvåa är Australien, trea Iran, fyra Ryssland (inkl länderna omkring), femma Indien, och sexa NZ.  Men det går fortfarande 10 får på varje nyazeeländare.

 

Summa summarun: det är tack våra vänner fåren, som människan har kunnat överleva, med kläder på kroppen, den huvudsakliga köttfödan, och utveckling från stenålder till modern nutid.