Ullcentrum

 

Karin hade med sig ett par extra sköna pulsvärmare som hon har stickat åt sin man.

De kan han ha på sig när han sportfiskar i Kalmarsund.

Garnet är något alldeles extra speciellt.

En god vän till Karin är forskare vid Karolinska, och hon arbetar med ett kvinnoprojekt uppe i Anderna på den Argentinska sidan. Indianerna där drabbas av sjukdomar och Karins vän har funnit att de har arsenik och bly i kroppen. Troligtvis på grund av saltöknar de bor vid och marken är karg.

Det finns lamadjur, och kvinnorna tar hand om ullen. Vännen försökte få tag på garn, vilket var svårt, det är färdiga produkter som säljs som grovt stickade mössor. Till sist hittade vännen en kvinna som spann garn på en slända, på 4 500 meters höjd, och Karin har fått några härvor av det handspunna garnet från lamadjur.

När Karin stickade pulsvärmarna tyckte hon att garnet var kletigt och hon blev vit om fingrarna. Först förstod hon ingenting, och undrade om garnet var behandlat med något. När pulsvärmarna var klara, tvättade hon dem, och då förstod Karin vad som hade kletat. Det var salt som var i ullen. När det blåser ryker det salt från saltsjöarna, och luften blir saltmättad.

I alla fall, det var bland de mjukaste, varmaste och skönaste pulsvärmare vi provat.

Garnet var spunnet som entrådigt, och stickor nummer 3½.

Säga vad man vill, handspunnet garn överträffar maskinspunnet garn. Det blir mjukare och absolut mer levande.